Two new pack members

Last fall we welcomed the sweetheart Strumpan (Swedish for sock) into our home and our pack, and it has truly been a fantastic ride with her so far. I got high hopes for this kind and charming lady. I do really love how she is so responsive, social, easygoing and at the same time gets crazy in harness. Haven’t run her more than twice due to her age, but those two times she did prove to me that she is a natural – something I already kind of knew from our walks together – always wanting to be first, pulling hard in her walking harness. picking up commands quickly –  but it is nice to get your expectations confirmed. I can definitely see her as one of my future lead dogs and I can barely wait!

Strumpan

Just recently. last weekend actually, pretty Idunn joined our pack. She is super cute, very cuddly, got the softest coat imaginable and she do seem to got quite a temper! haha. She knows what she wants and so far I don’t think I’ve seen her getting frightened by anything. Both me and Johan are really looking forward to getting to know this little girl better.

Idunn

 

Advertisements

Komma igång

12821396_10154620269439554_7032907819787125996_n

Har äntligen kommit igång ordentligt med att köra släde och varit ute ett par vändor. Vilket så klart är roligt. Dessvärre har Alpha ont i ena tassen. För ett par dagar sedan när vi kom hem efter att ha handlat haltade han kraftigt. Så pass att han inte ville stödja på benet. Kände igenom honom, ingen svullnad, inga varma partier, inga sår, klämde på tassen utan reaktion så hade först svårt att förstå vart exakt som han hade ont.
Höll koll på honom en stund då han rörde sig och noterade till sist att det måste ha med tassen att göra, så spretade på hans tår och började klämma lätt uppifrån handleden och ner. Han skrek till då jag nådde exakt mitt på tassen, mellan dom mittersta tårna. Så något har ju hänt.
Lät honom vila tills idag, men noterade ändå att han började halta lite smått framåt slutet av rundan. Fick bli att avsluta och gå hem. Tänkte han ska få vila veckan ut.
Han haltar som tur är inte så illa som han gjorde första dagen. Så hoppas att det hinner rätta till sig. Är ändå skit väder. Äckliga plusgrader och riktigt sunkig snö. Bara mos.
Till helgen och nästa vecka ser det iaf ut som att det kan bli chans till kallt. Förhoppningsvis har inte allt hunnit förvandlats till is tills dess.

Just idag vart det riktigt mycket med strul att köra dom. Kira ska ju hålla på som en idiot i starterna. Bitas och krångla. Riktigt irriterande, vilket Alpha också tycker. Tar tid att komma iväg. Kör dom numer utan nacklina, det fungerar bäst. Har märkt att dom glömt precis allt vad kommandon är för något, jaaa… Allt utom startkommandot – självklart.
I höstas körde vi ju dom så dom aldrig behövde tänka. Bara mata på framåt. Vilket såklart straffar sig nu – men fanns inga andra alternativ då. Tids nog ger med sig, bara satans bökigt i början.
Och utan nacklina 😛 haha. Hur tror ni det kan gå då? Jo, hund åt varsitt håll vid en förgrening. Ja jösses. Släden är inte den enklaste att styra heller. För det första behöver den vallas. Den är så segdragen. Märker det om jag måste sparka också, det tar emot. Inget glid alls. Är inte jätte konstigt att det är så dock. Det är en gammal tävlingssläde som stått och skrotat många många år uppe på ett höloft hos Johans jaktledare, som en gång i tiden tävlade sprint med Samojeder och Alaskans.
Av någon anledning är släden svår att få att styra till vänster, vilket nästan resulterade i en vurpa här om dagen då jag körde Kira och Shin. Aja. Vart bara luftburen där ett litet tag hahaha. Men landade på fötterna och behövde bara springa med ett par steg innan jag kom upp på medarna igen.

Angående Shin.
Är så tråkigt när en draghund inte är en bra draghund. Han går verkligen inte att köra i lead. Vilket är förbannat synd. Han är nämligen klockren på kommandon. Jätte enkel att styra – men ska bara springa med. Vilket stör den han går jämte. Stackars Kira fick ju slita som ett djur, och jag fick så gott det gick hjälpa till att väga upp en del för Shins bristande engagemang. Hon hade aldrig orkat hem annars.
Vågar inte heller köra dom alla tre, Shin tänder till då han slipper vara längst fram och ska vara tokig på att komma iväg. Fuskar i uppförsbackarna och lite här och där fortfarande, men annars jobbar han mkt bättre. Han är stark när han vill. Svårt att veta när han tänker vara en “riktig” draghund eller inte.
Snö ankaret får inget fäste i snön och jag kör inte på hårt preparerade spår. Två hundar klarar jag av att hålla med hjälp av säkerhetslinan som är fäst i stamlinan, men tre? Nej, jag tror inte jag vågar chansa. Så det får bli så att Shin inte kommer bli körd. Jag har ingen lust till att det går så pass långt att jag blir irriterad på honom heller.

Min magkänsla säger mig att Shin även kommer få bli lämnad hemma till våren då barmarken tittat fram. Men vi får se. Känns inte jätte lockande att köra en hund jag vet kommer dra ner på tempot och störa. Shin vill hellre trava. Kira och Alpha vill galoppera.

Hur som. Kul att ha kommit igång!

Crazy little insane piranha monster

DSC_0094

That’s how you describe Rangos character.

He chews on our couch. Which might be expected since he’s a puppy and all. But honestly? He’s the first who’s done that. Chewing couch. All the other four has chewed on other things. Chewing bones have been their favorite – pfft, that’s to lame for Rango. Takes too long and isn’t interesting enough for any long term enjoyment. And the small ones he just engulfs, poof and they’re gone! And he’s at it again, terrorizing our poor couch. Its starting to look more and more ragged, and he’s only been at it for about a week.
I suspect how this will end, but I’m hoping for a better outcome. Call me naive. He loves to steal my clothes too. Doesn’t matter that I’ve “secured” them behind a fence. He just pushes it, and sticks his snout in between the bars and grabs whatever he can get his mouth on, and pull. Then he shakes his “prey” fiercely, like a damn alligator would. “What, noooo. You can’t have that – fucking hell!” – So? Grrrmmmrwhoomrrgrr… Not… Letting… Go… Pull.. Pull.. Pull.. I stick my fingers in his mouth to finally, if I’m quick enough, remove the “prey” from him. He doesn’t care and just trotts away to find something else to kill. Usually the couch as soon as I turn my back on him….

Running around like a devils whirlwind is no problem at all for this crazed thing. Ears licked to the back of his head. Big and deranged eyes with the whites showing staring straight forwards. And then he just bolts. Sliding over the floors as fast as he can. Bumps into walls and whatnot. WHO CARES?! Says Rango and takes off at an even faster pace. One of the other dogs gets in his way. WHO CARES?! Says Rango and climbs over them, or slides under their bellies. Shin growls out in a “what the hell are you doing you little shit” when Rango crashes into him – but no one ever listens to Shin. Rango included.

We already got a couple of gates in our home, to keep the dogs out, or in. Depending on the situation. First thing he did was learning how to jump over them, and crawl under them. So I tied some fence pieces to the gate, firstly to make it higher, and secondly to stop him from crawling out. He soon learned how to crawl under it anyway. So I tied another fence to the gate, but on its opposite side. That one he couldn’t get around. Instead he started to look up. Figured out that if he jumped onto the fence he could bend it. MY GOD! I then tided another fence piece on the opposite side of the gate. So far he haven’t been able to get out that way. But when he gets a little bit older I’m sure he’ll figure out how to climb it. Whenever he’s unhappy about not conquering this obstacle he grabs the fence, growls and whines, shrieks and growls some more. Shaking and pulling on it. He’s not panicked or anything like that. I’m quite sure it’s his way of giving me the finger. lol.

Last but not least (well there’s more) he decided that Johan is his personal chewing toy. This is extremely funny to watch. Hilarious. Johan is less entertained though, haha. Puppy fangs are sharp. And Rango is quick as a lightning and squirms like a snake. It’s almost impossible to evade him when he’s in that mood. Johan screams in pain and Rango get spurred on, since it’s so damn funny. Hehe. Oh well. He’ll stop with that behavior eventually. In that regard all four have been terrible at that age with biting.

But hey. At least he’s housebroken!

DSC_1147

Mycket snack, men liten verkstad.

Man kan kanske se det så, eller få uppfattningen att det förhåller sig ungefär så som ordspråket “mycket snack, men liten verkstad”. När det kommer till mig då.
Jag ser det inte riktigt så. Faktiskt. Sure, man kan ju välja att vinkla det till att man saknar förmågan till insikt eller se på saker och ting för vad det är. Att man hittar på undanflykter och ursäkter. Måste det alltid vara så dock?

Jag har ägt Siberians sedan 2009, och kört aktivt kontinuerligt vissa perioder och andra inte alls. Även då väderförhållandena är bra för dragträning. Men aldrig har det varit ett frivilligt val att inte köra. Det är andra faktorer som fått diktera det. Och ibland, i mörkare stunder har man kunnat känna att man snart skiter i det. Skiter i att drömma, planera och hoppas.
Helt lägger ner och slutar med hundar. Ger upp helt enkelt. Så man slipper känna dåligt samvete över att hundarna inte får göra det dom älskar, och är duktiga på. Det är det som kan kännas som en börda på ens axlar. Som om man är elak och taskig. Samtidigt som jag ändock vet att jag inte hindrar dom ifrån det med vilje.

Men när allting kommer till kritan så känner jag att nej, jag vill inte sluta drömma, planera och hoppas. Det här är en livsstil jag vill ha. Varje gång det blir av att dragträna dom så känner jag ju det i hela kroppen. Och jag riktigt njuter av att analysera och studera dom i sitt arbete. Fundera, klura och dra slutsatser av det jag observerar. Det här saknar jag, ibland så mycket att hjärtat värker, varje gång det inte blir av.
Nej jag biter ihop, står ut, och ger mig fan på att jag ska! I framtiden. Sedan försöker jag se på det så positivt som det bara går, jag får hitta på annat med dom under tiden. För det är inte som om dom står i en hundgård natt och dag och aldrig får stimulans. Vissa dagar orkar jag dock inte mer än att rasta dom. Men då dom inte river huset, eller stressar så tar jag det som ett tecken på att dom klarar “tråkiga” perioder.

Jag ägnar mycket av den där dötiden till att läsa och ta del av andras upplevelser och erfarenheter inom draget. Det går att läsa sig till väldigt mycket kunskap enbart genom teori och att lyssna.
Jag är till och med av den åsikten att en person med överhängande teoretisk kunskap kan klå en person med överhängande praktiskt erfarenhet i hur “duktig” och “kunnig” man är. Allting hänger på hur intresserad man är, och om man kan analysera det man gör eller inte. Om man kan ifrågasätta huruvida informationen man tagit del av stämmer eller inte. Vissa personer fastnar, gör så som dom alltid har gjort och skulle aldrig kunna tänka sig att ändra på det. Även om det dom gör visar sig skadligt.Sånt kan man se exempel på hela tiden, särskilt när det kommer till hur hundägare ser på hunden och uppfostran.
Vissa tror stenhårt på att hunden är så som den populära Ceasar Millan beskriver människans bästa vän. Det spelar liksom ingen roll att all forskning motbevisar deras uppfattning, om och om igen. Nej, utan man ser det man vill se och skiter i fakta.

Är man då “bättre och kunnigare” med 20 års praktiskt erfarenhet av att äga hund med detta förlegade synsättet än någon som ägt hund i 1 år men fördjupat sig i etologi och forskning, och då praktiserar det denne lärt och lär sig? Jag skulle inte tro det.
Men såklart, vissa bitar måste man ha gjort i praktiken. För att kunna lära sig att bemästra och på djupet förstå, så långt som det är möjligt att göra just det när det handlar om levande varelser. Hur kvickt man gör detta är högst individuellt, en del lär och anpassar sig snabbt. Andra tar det lång tid för. Vissa lär sig aldrig.

Men för att återgå lite till det jag primärt hade tänkt skriva om.

Orsakerna till att det blir som “mycket snack, men liten verkstad” är många. Men till mångt och mycket har det här att göra med att jag gått utan en diagnos mycket länge.
Jag har så länge jag kan minnas lidit av depressioner, utmattning, grava sömnsvårigheter och periodvis social fobi (då pratar jag en fobi som gör mig vettskrämd inför tanken att stöta på en människa) som utvecklats till stundtals överdriven paranoia. Jag kan få för mig att allt omöjligt otäckt kommer att hända. Jag upplever dessa tankar och känslor som verkliga. Det kan skapa en ångest som är svår att övervinna ibland.
Nu är det inte alltid så här. Där finns bra och dåliga perioder, vissa är svåra, andra är milda. Kämpigt oavsett när dom infinner sig.
Jag fick diagnosen manodepressiv för drygt 2 år sedan, Bipolär typ II. En sjukdom som jag nu medicinerat sedan i Juni 2015. Det verkar lovande. Något mirakel sker dock inte. Och det kommer ta tid. Jag kommer alltid att vara sjuk, något som varit svårt att acceptera, men medicinen ska i alla fall hjälpa mig att inte falla så djupt, eller skena iväg i en mani. Och de neurologiska tester jag undergått har också visat på en högfunktionell autism inom vissa spektrum.

Jag tar saker och ting väldigt bokstavligt, och upplever att jag många gånger blir missuppfattad utan att jag kan begripa hur det ens gick till.
Jag tänker på det ständigt, att själv försöka formulera mig så folk ska förstå mina intentioner bakom det jag säger eller skriver. Tänker på att försöka att inte ta allt så bokstavligt. Där finns liksom nyanser, även om jag naturligt inte riktigt kan se och uppfatta dom. Detta är inte lätt, men jag kämpar på. Det blir extra svårt i mina tuffa perioder. Tenderar att vara tämligen hetlevrad då.
Allt detta är inga ursäkter eller undanflykter, eller att jag skulle försöka skjuta ifrån mig ansvar bara för att jag har diagnos. Jag ser det verkligen inte som om att allting är alla andras fel. Att jag själv aldrig begår misstag, eller beter mig dumt. Jag vet att det kan verka som det emellanåt. Men så är det faktiskt inte. Utan jag försöker.

Try-It-One-More-Time